Under mitt första gymnasieår lärde jag känna en av de mest fantastiska personer som jag någonsin har mött. En kvinna som har fått en orimligt stor dos av sjukdomar, sorg och motgångar i sitt liv men som ändå är full av glädje och livslust. En kvinna med ett hjärta av guld, en ofattbar styrka och massor av humor. En kvinna som jag är glad och tacksam över att kunna kalla min vän.
De senaste åren har vår kontakt varit gles och mestadels bestått av enstaka telefonsamtal och kort. Det var flera år sedan vi träffades men jag vet att hon finns där och tänker ofta på henne.
Igår tyckte jag dock att det gått lite väl lång tid sedan vi senast hördes av. Jag skrev ett brev till henne och gick till brevlådan med det.
Idag kom det ett kort med posten. Det var från min vän. Tydligen tyckte även hon att det gått lite väl lång tid.
4 kommentarer:
men så sjukt att ni tänkte på det samma dag!
hihi, det är vänskap det :)
Vad häftigt! Ibland tror man att det måste finnas någon slags telepati som gör att det blir så. Mysigt att fortsätta ha kontakt även om det inte blir så ofta.
Kram!
Åh vad härligt! Får pirr i nacken och gåshud när jag läser - det är så häftigt hur man instinktivt hör ihop även om avstånden är stora!
Skicka en kommentar