Lilleman och jag är ute på tomten hemma hos föräldrarna. Vi har blåst såpbubblor, tittat på svampar och höstäpplen, provsmakat lingon, skrattat åt en envis mygga som satt på Lillemans näsa, konstaterat att det inte finns några blåbär men hittat några hallon som var alldeles kalla när vi stoppade dem i munnen. Med ett litet barn vid sin sida blir världen så spännande.
"Titta, en kotte" jublar Lilleman och håller upp fyndet. Jag nickar och frågar om han vet varifrån den kommer.
"Från ekorren, ekorren ätit på den".
Jag håller med om att ekorrar äter på kottar. Dock pratade vi i somras lite om att det finns kottar som är runda och kottar som är avlånga och att de kommer från olika träd så jag förtydligar min fråga:
"Vet du vilket träd kotten har ramlat ner från?"
Lilleman står tyst ett ögonblick, tänker lite och pekar sedan på helt rätt träd och säger:
"Ja, från julgranen!"
2 kommentarer:
Ljuvligt!! Visst är det underbart! Jag som förskollärare upplever sånt här hela dagarna... Fast det är något annat att upptäcka världen tillsammans med sina egna barn!
MVH Miaa
En mycket klok liten kille måste jag säga. Det är ju självklart att det är så. :)
Skicka en kommentar