I morse kände jag mig mer värkande, trött och trasig än vanligt. Jag satte på mig smyckena jag knåpade ihop till påskutmaningen för att pigga upp mig lite. Det funkade sådär. På tunnelbanan på väg till dagens läkarbesök suckade jag och tyckte faktiskt lite synd om mig själv. Jag är less på värk.
Väl på sjukhuset vinkade jag lite åt kvinnan i receptionen. Hon log och visade med en gest att jag inte behövde ta nummerlapp för att bli registrerad. Hon känner igen mig. Jag fortsatte till väntrummet. Där satt en man utan ben och väntade. Utan ben. Då tyckte jag lite mindre synd om mig själv. Även om de är lite opålitliga och värkande så har jag ben.
Min läkare kom och hämtade mig. Hon tittade på mig och utbrast: "Oj vad du ser sliten ut idag! Har du sovit något? Hur är det med smärtan?" Innan jag hann svara på någon av frågorna fortsatte hon "Men vilka fina smycken du har!" och började detaljstudera dem och berömma snurrarna.
Jag log och tackade. Smyckena piggade visst upp i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar