En två tre...

När Lilleman var mindre brukade jag räknade hans fingrar och tår. Inte för att jag tvivlade på att de gjort det ordentligt på BB, eller för att jag har så dåligt sifferminne. Nej. Snarare för att det var så mysigt med de korta fingrarna med pyttesmå naglar och de runda söta tårna. Med tiden blev det vår grej.

Ibland busade jag och fick det till fyra tår på en fot. Vi förfärades och skrattade och jag blev tvungen att räkna en gång till.

Ibland var det tröst och trygghet. En ledsen Lilleman kunde lägga en hand eller fot i mitt knä och be mig räkna.

Ibland var det närhet och mys. Lilleman räknade mina fingrar och tår, och jag räknade hans.

Ibland var det rentav sifferträning. Då brukade vi passa på att räkna näsor, öron, armar och huvuden också.


***


Häromdagen kom Lilleman traskandes med sin dockvagn. I vagnen satt dockan Dockan iklädd nattlinne. Räkna bad Lilleman mig och pekade på Dockans fot.