Inte den bästa morgonen

Världen är suddigt och kroppen tung. Svart flimmer framför ögonen när jag rör mig, så jag ligger kvar i sängen. Jag ligger helt stilla. I tanken vandrar jag genom kroppen i ett försök att finna en del som inte gör ont. Tårna? Ont. Resten av fötterna? Ont. Underbenen? Ont. Och så vidare. Jag hittar ingen smärfri del. På något konstigt vis fascinerar det mig. Det är liksom häftigt att hela kroppen kan värka så intensivt och att det ändå går att andas, leva och tänka (om än inte helt klara tankar).

Smärtan finns inte bara i kroppen utan också utanför, runt om mig. Det känns som att jag täcks av ett decimetertjockt lager smärta. Alla intryck dämpas av det här smärtlagret. Jag får anstränga mig för att höra vad mamma säger när hon kommer in och pratar med mig en stund. Jag ser inte ordentligt, hennes ansikte är suddigt. Jag noterar att hon håller mig i handen, men känner det inte. Ingenting når riktigt in till mig under det tjocka smärtlagret.

Jag letar reda på min kärna, någonstans mellan tankarna och själen. Där kryper jag ihop, blundar och försvinner in i någon slags halvsömn. Jag återvänder inte till kroppen förrän den gör lite mindre ont.