Jag har precis sagt hejdå till Syster och Lilleman, stängt ytterdörren och börjat gå mot busshållsplatsen. Bakom mig hör jag ytterdörren öppnas. Leende vänder jag mig om och väntar på det vanliga "kör siktigt!" som Lilleman brukar ropa till alla som har varit på besök. Men den här gången händer någonting nytt:
"Moster!"
"Ja vännen?"
"Kör... nä - åk bussen siktigt!"
4 kommentarer:
Naaawww... helt bedårande!
Har du funderat på att ge ut en boken med de här små betraktelserna?... Du skriver ner dem på ett så kärleksfullt och ljuvligt sätt - fritt från krusiduller, men vackert inramade, liksom.
Jag älskar dem.
Åh vad han blir stooor. Hela tiden. (Och jag håller med Zarah, det vet du.)
Så sött *ler*. Zarah är en klok kvinna, nu har hon rätt igen!
Skicka en kommentar