onsdag, juli 29, 2009

Många ord

Klockan åtta skriver jag in mig på avdelningen. Jag tilldelas två rockar, knästrumpor samt ett par nättrosor i storlek 54-62. Mina rumskamrater pratar om mig som ”lilla flickan” när de tror att jag sover. När jag öppnat ögonen igen kommer den yngre av dem och erbjuder mig det senaste numret av Svensk Damtidning. Hon är tydlig med att det är det senaste numret. Jag avböjer så artigt jag kan.

Vid elva traskar jag in på operation i sällskap med en sköterska. Narkosläkaren kallar mig darling och bäddar om mig lite extra när hon ser att jag fryser. Sköterskan på min högra sida upplyser mig om att hon ska sätta en nål. Jag säger ok och småpratar med sköterskan på min vänstra sida som kollar mitt blodtryck. När jag märker att sköterskan på höger sida börjar leta efter ett lämpligt ställe att sätta nålen på frågar jag var hon tänker sätta den. På handryggen, svarar hon och frågar om det går bra. Jag säger att det är ok men att de gärna får låta bli att försöka sticka på sidan av handleden, för där har aldrig någon lyckats sätta en nål – trots många försök. Hon nickar och sätter nålen i handen, utan problem.

Så länge jag har koll på vad som händer är jag lugn. Jag får mössa på huvudet, ekg-lappar på bröstet och mask över mun och näsa. Personalen pratar om i vilken ordning de ska spruta saker i nålen. Jag vrider på huvudet så att masken åker av och frågar vad de gör. Vad ska de spruta? Jag vill ha koll. De berättar tålmodigt vad de ska göra och jag nickar godkännande. Då går det bra att köra. Jag frågar om det finns en hand över att hålla i och från ingenstans dyker en till sköterska upp. Jag kan också hålla! säger narkosläkaren och tar min andra hand. Jag tackar, blundar och tänker på landet. Solvarma klippor och mjuka vågor.

Rummet snurrar. Jag trevar med handen över magen och noterar fyra kompresser, inte tre som jag räknat med. Jag hittar en nål i armen som inte var där när jag somnade. Finner även en kompress över sidan av handleden och några märken efter stickförsök på ovansidan av handleden. Trevar vidare och finner en kateter. Plötsligt böjer sig en skäggig dam över mig. Jag blundar ett ögonblick och när jag öppnar ögonen står hon kvar. Hon är på riktigt. Hon frågar hur jag känner mig. Jag svarar att det är rätt ok men att jag har ganska ordentligt ont. Skäggiga damen upplyser mig om att det hör till när man har blivit opererad och går iväg.

Några minuter senare. En annan sköterska frågar hur jag mår. Jag svarar att det känns bra. Inte ont i magen? frågar hon. Jo, men det ska jag väl ha? säger jag försiktigt. Det tycker inte den här sköterskan alls att jag ska ha utan trollar omedelbart fram Morfin. Jag älskar henne.

Åter på avdelningen. Jag lyckas övertala en sköterska att ta bort katetern. Hon ger mig en kanna vatten och säger att jag har tre timmar på mig att dricka upp den och kissa innan de måste sätta kateter igen. Med tanke på hur svårt jag hade att komma igång och kissa efter
förra operationen har jag inte så stora förhoppningar om att det ska lyckas. Men redan efter en halvtimme känner jag mig kissnödig, och lyckas kissa. Jag skickar ett stolt sms till föräldrarna och får ett ögonblick senare tillbaka vi gör vågen! Jag skryter också lite för en sköterska som kommer för att kika till mig.

Damen i sängen bredvid bjuder mig på choklad ur en stor ask. Min andra rumskamrat, snart 90 år, har ett långt samtal med en läkare. De pratar sjukdomar, läkemedel och diverse bekymmer. Det låter inte speciellt muntert. När damen försynt frågar läkaren hur snart hon kan ha ”intimt umgänge” blir jag varm i kroppen.

Jag frågar en sköterska om hon vet vad de har plockat bort i min buk. Det gör hon inte. Hon lovar att kolla om läkaren har tid att komma och prata med mig. På kvällen kommer en annan sköterska och informerar mig om att jag får träffa läkaren nästa dag för idag hade hon inte tid. Inte heller hon vet vad de har plockat bort. Jag vill gärna veta.

Chokladgrannen ringer sin familj och ber dem ta med mat till henne. Hon tycker att portionerna på sjukhuset är för små. Familjen kommer med mat och en mp3-spelare i present. Chokladgrannen blir lycklig som ett litet barn och visar den för alla. Hon övertalar en sköterska som kommer med kvällsmedicin provlyssna en stund.

Linda kommer på besök. Jag skryter om att jag har kissat flera gånger, löjligt stolt. Vi bläddrar i senaste numret av Ett Trykk och jag pladdrar som en tok. Linda säger jag ser piggare ut än jag gjort på flera månader.

Besökstiden är slut. Personalen går runt med kvällsfika. Jag har ett långt samtal med chokladgrannen om livet. Hon säger att varje dag är en utmaning. Jag säger att varje dag är en möjlighet. Vi pratar om ilska, om relationer och om att säga förlåt. Det är spännande med människor!

Smärtan börjar bli lite väl jobbig. Efter en halvtimmes velande stoppar jag en sköterska och frågar om det kanske eventuellt möjligtvis går att få en liten Alvedon eller så. Visst är det det! Några minuter senare kommer en annan sköterska förbi och frågar hur jag mår. Jag svarar automatiskt att det är bra. Ingen smärta? frågar hon och jag svarar att jag precis har bett hennes kollega om smärtstillande. Men det kan du få av mig säger hon glatt och börjar känna i sina fickor. Du kan få en…Dexofen säger hon och ger mig en tablett. Hon rotar lite till …och en Alvedon. Jag tar tacksamt emot även den och ler. Du har magiska fickor säger jag. Sköterskan skrattar och går vidare till nästa säng.

Gammelgrannen vaknar och stannar till vid min säng på väg till dagrummet och 21-nyheterna. Hon sätter sig på sin rollator och börjar prata. Hon säger att hon lyssnade när jag talade med chokladgrannen och att hon förundras över min klokhet och analyseringsförmåga. Sedan berättar hon sitt livs historia. Från barndom med alkoholiserad far till nästan nutid med döende make. Jag lyssnar och berörs. Blir stundtals tårögd, har så svårt att värja mig för det smärtsamma i andras liv. Plötsligt tystnar hon och ber om ursäkt för sitt prat. Jag lugnar henne, säger att det är ok. Hon går tillbaka till sin säng, för trött för tv nu.

Chokladgrannen ropar på mig från sin säng. Hallå tjejen, kan du hjälpa? Hon förstår inte riktigt hur hennes nya mp3-spelare fungerar. Jag visar hur hon ska göra.

Alla lampor är släckta. Jag har bett om en extra filt. Chokladgrannen lyssnar på musik och sjunger med: only you can make this world seem right, only you can make the darkness bright. Jag lyssnar på Morgan Allings sommarprat och får ta del av ännu ett liv med mycket smärta i.

Plötsligt bryts lugnet av att chokladgrannen skriker till. Några sekunder senare står hon vid min säng med något i handen och skriker åt mig att tända lampan fort. När det blir ljust ser jag att hon håller i en tidning med en liten insekt på. Hon är övertygad om att det är en kackerlacka och skyndar ut i korridoren med den i jakt på en nattsköterska. Antagligen väcker hon hela avdelningen. Snart är hon tillbaka. Hon upplyser mig om att sköterskan sagt att det var en trädbagge. Hon slänger ur sig ett god natt tjejer! och kryper åter i säng med sin mp3-spelare. Nynnandet till musiken övergår snart i snarkningar. Själv lyssnar jag på fyra sommarpratare till och är vaken hela natten. Jag tar tacksamt emot värktabletterna nattsköterskan kommer med.

Morgonsamtal med gammelgrannen. Jag berättar min
hemlighet för henne och hon får tårar i ögonen av glädje. Jag frågar om hon har någonting att se fram emot. Det har hon. På nyårsafton fyller hon 90 år, då ska hon ha party.

Läkaren som opererade kommer och hämtar mig för samtal. Jag får veta vad hon plockat bort och får information om smärtstillande och vad jag bör undvika de närmsta veckorna. Information jag inte alls fick efter förra operationen. Jag tackar ungefär hundra gånger och säger att om jag behöver opereras igen kommer jag till dem, inte till sjukhuset som opererade mig förra gången. Jag ber henne hälsa narkosteamet som sövde mig att jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Hon lovar att göra det. Sedan får jag åka hem.

9 kommentarer:

Tettiz sa...

Tack för att du delar med dig, vännen. Jag tycker så mycket om att läsa din blogg - välskrivet och personligt. Väldigt du.

*kramar till dig*

Tett

Min blogg Mitt liv sa...

Vad kul att läsa, som en novell...går inte sluta. Fint skrivet. Vad har du opererat?

Millan sa...

Jag vet inte riktigt vad som hänt och varför du opererades, men ditt inlägg var så varmt och personligt att jag inte kunde sluta läsa. Så välskrivet. Så vackert! Du är duktig!

Zarah sa...

Du har en ovanligt vacker själ, sötaste.
KRAM!

Gunsan sa...

*skickar ett hjärta*

Cicci/Trollmor sa...

Tack för att du är du <3 och tack för att du delar med dej av dina tankar! Kraaam....

Anna-Maria sa...

Varma kramar till sötaste du!

Johanna Berg sa...

Vad fint du skriver vännen!
Det ger mig många tankar som medmänniska och läkare. :)
Tänker på dig, Kram!

Therése sa...

Hejsan!
Hittade till din blogg via Kortmakaren för ett tag sedan, och har kollat in då och då för att se på dina fina kort. Tyvärr får jag väl generat erkänna att jag är extremt dålig på att kommentera i de bloggar jag besöker, men att jag försöker bättra mig...!! =)

Tillbringar eftermiddagen i soffan idag eftersom jag känner mig lite smådålig, och har därför tid att kolla igenom folks bloggar ordentligt - bland annat din! Förutom de fina korten är jag helt förundrad över ditt underbara sätt att skriva!! Wow, säger jag bara! Såå imponerad! =) Bara några rader här och där, som ändå säger så mycket.

Ska fortsätta läsa nu... =)
Hoppas att du mår bättre förresten!

Kramar, Therése